2010-10-13 » Inlagt av:

Kritiskt forum träffas imorgon torsdag

"Diagnos och självskadebeteende I


Jag har ett flertal gånger tidigare bloggat om diagnosernas vara eller icke vara inom psykiatrin (tex. här, här och här) och de senaste dagarna har jag återigen tänkt mycket på det. I grund och botten är jag tveksam till den betydelse som diagnoserna har kommit att få - jag tycker symtom, beteende och upplevelsen är mer intressanta - men viker mej för att den diagnostiska systematiseringen må behövas inom sjukvården. Däremot tycker jag inte det är särskilt klokt att en diagnos är nödvändig för att över huvud taget kunna få vård. Jag är osäker på hur det ser ut inom primärvården, men inom specialistsjukvården (dit psykiatrin tillhör) är diagnos ett krav för att läkarna ska få behandla sina patienter. Det skapar problem.

Självskadebeteende är ingen diagnos, det är bara ett symtom på att något inte står riktigt rätt till. Eftersom få psykiatriska diagnoser går att ställa med hjälp av ett blodprov eller en röntgenbild som ofta är fallet inom somatiken, använder psykiatriker sej av diagnostiska manualer i sitt arbete (ICD-10 och DSM-IV). Ingen av dessa manualer beskriver självskadebeteende annat än i samband med emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline. (Samt vid trichotillomani och någon autistismspektrumstörning, men det är av mindre betydelse i det här sammanhanget). Även detta är ett stort problem, inte minst med tanke på det nyss nämnda diagnoskravet, då det ligger nära till hands att sätta en personlighetsstörningsdiagnos på en patient med självskadebeteende trots att kanske andra symtom saknas. Ett antal forskare har uppmärksammat detta och bland dem har Favazza och Rosenthal kanske tagit det allra längst genom att skapa en ny diagnos; "The repetitive self-mutilation syndrome (RSM)" (~Repetitivt självskadesyndrom, min övers.)

Även om Favazza och Rosenthal vill klassa självskadesyndromet som en impulskontrollstörning, vilket jag inte är beredd att hålla med om, tror jag att det finns mycket att vinna på en dylik diagnos. Självskadebeteende är idag mycket vanligt förekommande. Fyra av tio 14-15åringar har någon gång skadat sin egen kropp och 12 % anger att de skadat sej mer än fem gånger. Jag tror inte att dessa 12 procent lider av en psykisk störning (läs; borderline). En diagnos som fokuserar på beteendet och känslorna bakom dem, snarare än en djupare rotat psykiatrisk störning, tror jag skulle ha stort värde inom en sjukvård som i framtiden sannolikt kommer att möta ett stort antal självskadande patienter. Inte minst tror jag stigmatiseringen kring beteendet skulle kunna minskas om självskador inte längre förknippas med (obotlig) störning och sjukdom. Att som patient bli sedd och bedömd för sina faktiska problem i stället för att motas in i en slaskgrupp i brist på bättre alternativ skulle tveklöst ha spelat roll för mej. Det är svårt att som patient inte identifiera sej med sin diagnos när den ständigt ligger i läkarens och sjukvårdens fokus, och det är svårt att förändras och förbättras om man ständigt identifieras med symtom och beteenden man inte själv känner igen sej i.

"

 
 
"Diagnosernas värld


Under några dagar har det pågått en diskussion på forumet om diagnoser inom psykiatrin, nyttan med dem, fördelar och nackdelar och egna erfarenheter av diagnosticering. Eftersom det är ett ämne som engagerar mej mycket så blir dagens blogg en sammanställning av mina egna inlägg i diskussionen. Jag är medveten om att jag bloggat om det vid tidigare tillfällen, men jag tror det tål en upprepning!

Jag tycker att diagnoser ofta ställs alltför lättvindigt inom psykiatrin, och utan något egentligt syfte. Tittar man på den somatiska vården så är diagnosen så gott som alltid helt nödvändig för att kunna ge rätt behandling och läkarna gör sitt yttersta för att med så stor säkerhet som möjligt kunna slå fast vad patienten lider av. Det är, kort och gott, inte min erfarenhet av psykiatrin.

Precis som många andra fick jag min borderlinediagnos (BPD) efter ett enda TCI-test som gjordes en av de första gångerna jag var inlagd och kom sedan att följa mej under nästan sju år. Tyvärr har jag aldrig uppfyllt tillräckligt med kriterier från DSM IV för att egentligen kunna konstateras som BPD, men jag tror att diagnosen stått kvar av ren slentrian fram tills för ett år sedan när jag ställde chefsöverläkaren mot väggen och fick den bortplockad. Och visst kan jag förstå läkarkåren; om de får in en hysteriskt kräkandes 20-årig tjej med hundratals tabletter i magen, allt för få kilon på kroppen och oräkneliga stygn i armarna och det klart och tydligt står "Borderline" i diagnosen kan det ju vid första anblicken kännas ganska onödigt att ifrågasätta den diagnosen. Synd bara att ingen, under sju år, tog sej för att titta närmare än bara till de rent yttre attributen.

Det jag upplever som mest kränkande är nog att jag under fem års tid fått höra saker som "Men nu är det din personlighetsstörning som talar..." när jag sagt eller gjort sånt som inte passade in i läkarnas mall, eller "Det är bara DBT som hjälper personer med BPD, ingen annan terapi kommer på fråga för din del..." när jag bett på mina bara knän om att få en psykolog att prata med. Jag har inte tillåtits gå i ätstörningsvård på grund av min BPD, och tvångsvården kunde i princip fortlöpa enbart med min diagnos som grund - jag var ju impulsiv och oberäknelig! Antidepressiv medicin ville de inte gärna behandla mej med, mina djupa depressioner som sen flera år tillbaka var konstaterade försvann plötsligt när BPD kom in i bilden och mina antidepressiva delades mer spontant och byttes och ändrades flera gånger varje år.

Jag tror verkligen att diagnosen är viktig, men lika viktigt som det är i somatiken att ställa en korrekt diagnos, lika viktigt är det inom psykiatrin. En diagnos ska hjälpa läkaren, och i viss mån även patienten, att uppnå goda behandlingsresultat - inte stjälpa. En diabetiker behöver god kunskap om sin sjukdom, och jag förstår inte varför inte en person med BPD skulle behöva motsvarande kunskap?

När jag till slut gick in i strid för att få en korrekt diagnos sa min läkare rakt ut till mej att han ändå var tvungen att sätta någon form av diagnos på mej för att de skulle få ha mej kvar på uppföljning på psykiatriska kliniken. Utan diagnos får man tydligen inte behandlas på specialistenheter, varför han tvingades sätta nån luddig ångestdiagnos för att det skulle bli rätt i pappershanteringen. Det kallar jag byråkrati när den är som bäst.

Avslutningsvis måste jag understryka det en av våra medlemmar beskrev så fint i samma diskussionstråd, att man inte får glömma bort människan bakom diagnosen. Jag är inte främst min diagnos, jag är främst Innie. Idag är jag fri från både diagnoser och kontakt med psykiatrin, det finns mycket jag önskar hade sett annorlunda ut men det var ändå en enorm lättnad att kunna lämna kliniken med flaggan i topp. Den diagnos jag under så många år ifrågasatt och kritiserat plockades bort och jag är inte längre stämplad som varken hopplös eller störd. Till slut fick jag en kombination av antidepressiva läkemedel som fungerade oerhört bra, plus att jag äntligen fick börja i individualterapi hos en psykoterapeut och fick öppenvård för min ätstörning. Tänk om någon bara kunde lyssnat på mej då, för sju år sedan, vad mycket enklare allt hade kunnat bli.

"

"Licence to feel


Självskadebeteende är ingen egen diagnos utan ses bara ett symtom eller rätt och slätt ett beteende. Det är kanske egentligen inget problem i sig, om det inte vore så att psykiatrin är beroende av diagnoser för att fungera. Det är i prinicp omöjligt att vara patient på en psykiatrisk klinik utan att ha en diagnos, vilket i praktiken innebär det att en diagnos måste fastställas fortast möjligt. Emotionell instabil personlighetsstörning, IPS, är den enda diagnos som har självskadande beteende som ett av nio diagnoskriterier. Det tror många forskare resulterar i en överdiagnosticering av just IPS bland patienter med självskadebeteende, en hypotes jag är beredd att skriva under omedelbart.


Min IPS-diagnos (fast då kallades det fortfarande Borderline) kom efter bara några få månader inom psykiatrin. I mina journaler finns ingen förklaring till varför läkaren bestämde sig för att diagnosticera mej med just IPS, plötsligt fanns bara diagnoskoden där och skulle komma att envist hålla sej kvar i nästan sju år. Ingen utredning, inga undersökningar, inga tester. Bara en diagnos som svar på mitt självskadebeteende. Jag vet inte varför just IPS-diagnosen blivit så viktig för mej att motarbeta, men det var en oerhörd seger den dag jag kunde lämna läkarrummet med upprättelse. Efter att flera av mina terapeuter på de behandlingshem jag bott på ifrågasatt min diagnos fick jag mod att gå i strid en sista gång. Diagnosen skrevs av och jag fick för första gången under mina sju år som psykiatrisk patient en ursäkt från överläkaren. Den lindades in i luddiga bortförklaringar och tveksamma förklaringar men den var fortfarande en uppriktig och innerlig ursäkt. Ovärderligt.

Ibland har jag känt det som att min själ blivit våldtagen, kränkt eller blottad när läkare och utomstående försökt stämpla mina känslor eller handlingar med förklaringar eller etiketter. Mina upplevelser har krympt till ingenting i deras jakt på sjukdomssymtom. Allt har varit patologiskt och ingenting har varit sunda reaktioner på en osund miljö. Ilskan och frustrationen när en permission utan förvarning eller förklaring ställts in sågs som irrationell och grundad i agressionesproblem. När jag bad att få stanna på avdelningen några dagar extra för att känna mej trygg inför utskrivningen till en tom lägenhet hade jag svårt för separationer. Så fort jag skadade mej hade jag bristande impulskontroll. Ingen såg det friska i min ilska och att jag inte ville anpassa mej till ett liv på avdelningen utan möjlighet att ta det ansvar jag som vuxen behövde göra. Ingen såg det sunda i att jag försökte ta ansvar för mitt eget liv och välmående genom att stanna en helg extra. Och ingen, ingen, orkade ens föreställa sej att någon kunde skada sej på något annat sätt än rent impulsivt. Att planera en självskada var nog för vidrigt och avvikande till och med för de mest luttrade psykiatriker. Alltså blev jag en borderline. Impulsiv, manipulativ, aggresiv, stormig, emotionell och svårhanterlig.

Många av mina vänner har diagnosen IPS och sliter hårt med att hantera den. Jag imponeras av dem. Jag föraktar på intet vis varken diagnosen, symtomen eller problematiken men jag tycker den ska användas med varsamhet. Under sju års tid nekades jag gång på gång regelrätt samtalsterapi eftersom "Det inte hjälper personer med borderline". Allt jag gjorde tolkades och sorterades in i någon av diagnosens nio beteendekategorier; separationsproblem, relationsproblem, osäkerhet, impulsivitet, suicidalitet, affektivt instabilitet, kronisk tomhet, agressivitet och dissociativa symtom. De i personalen som vågade se bortom dessa kategorier kan lätt räknas på handens tio fingrar.

Men varför så viktigt? Jag vet inte riktigt själv. Kanske för att jag aldrig upplevde att läkarna och mina behandlare riktigt förstod mej eller ens hade en vilja att göra det. Kanske för att det kändes som att de fråntog mej all rätt till känsloliv genom att ständigt etikettera och klassificera mitt innersta. Kanske för att jag var en stjärnformad skapelse som skulle pressas in i ett fyrkantigt hål. Jag har fortfarande väldigt svårt för att människor genom att tolka mej försöker tillskriva mej egenskaper jag inte har eller gör ansats att patologisera mina reaktioner. Jag vill inte längre bli sedd som någon med en psykisk sjukdom, en ökad sårbarhet eller ett instabilt känsloliv. Jag vill bara vara en människa med rätt till känslor precis som vem som helst. Jag är inte sjuk bara för att jag blir arg, inte dramatisk bara för att jag blir sårad eller impulsiv bara för att jag fattar ett beslut en utomstående inte förstår. Låt mej bara vara jag, utan diagnoser och bortförklaringar. Bara jag.

"