Det här med att välja...

Att välja terapiinriktning är för några enkelt alldeles, alldeles underbart. Äntligen får jag fokusera på precis det jag tror på och vill! För de allra flesta kan det nog beskrivas som ett tillfälle att få genomgå helvetets alla kval och alla de där ångesttopparna våra framtida klienter bävar för att ens prata om.


Själv funderade jag länge, bestämde mig, ändrade mig, ändrade mig igen, lyssnade på en T7a eller T9a och ändrade mig lite till. Tillslut hade jag ingen aning om var jag stod. Till råda på allt sa min terapeut när vi pratade om det hela att "du vet vad du kommer välja" men utan att tala om för mig vad det var hon kände på sig. Jag vet ärligt talat inte om det hjälpte mig så mycket i stunden.


Det som tillslut fick mig att lyckas bena ut ett och annat var ett antal olika saker. Att fortsätta fråga äldre terminare, gärna flera olika, även om den officiella frågestunden är över. Vi är aldrig längre än ett mail eller ett par steg bort i korridoren. Även om vi inte alla kan ge glasklara svar (verkar vara en psykologisk sjukdom som smittar samtliga psykologstudenter kring termin 7 om inte förr) så kan vi bolla idéer och hjälpa till att räta ut lite frågetecken. Framförallt ger våra personliga åsikter dig som väljer en möjlighet att känna i maggropen: Håller jag med? Låter det här vettigt för mig?


En annan sak var att prata med några av lärarna och handledarna. Det är inte säkert att de har tid men det är alltid värt ett försök. Dessutom mailade jag en del arbetsplatser som jag tyckte verkade spännande och frågade hur stor roll inriktningen spelade. Inte särskilt, var svaret jag fick. Det individuella svaret beror ju dock så klart på var man frågar. Att psykologpartners vill ha BTare och Ericastiftelsen sysslar med dynamisk terapi påverkar ju vilka som kan arbeta där. Men på mindre specialiserade enheter som BUP ex. verkade verkligheten lite mer komplex än att terapeuterna väljs enbart på grund av sin inriktning.


Att jag tillslut valde PDT var resultatet efter mycket funderingar och ångest. Jag kan idag säga att jag är supernöjd vissa dagar medan frustrationen och förvirringen är total andra. Jag har dock insett att det har mer att göra med att vi är blivande psykologer i ett komplext klientarbete att göra, än att jag är just PDTare. KBT-inriktningens psykologer har helt klart sina toppar och dalar de med.


Slutligen vill jag bara så ett slag för att vi alla ska bli framtidens psykologer, mer än framtidens PDT-are eller KBT-are. Våra klienter kommer in med olika problem och personlighetstyper precis som att vi terapeuter/psykologer är olika. Vissa dagar kommer jag att verka som urtypen av PDT medan jag vissa säkert kommer att syssla med BTns kärna aktivering och exponering. Vi är helt enkelt för kunniga och för behövda i samhället för att tvingas snöa in i ett fack. Visst, under själva klientarbetet är det enklast att hålla lite fokus och handledarna vill gärna detta för det mesta. Det innebär ju dock inte att jag inte kan lära mig så pass att jag med framtida handledning kan bedriva mer eklektisk behandling när det passar, allt för klientens skull.


Det jag vill säga är egentligen, oavsett inriktning så är vi alla här för att bli psykologer och det är i första hand det jag kommer att bli. Och en förbannat bra sådan dessutom!

Publicerad 2011-09-07 av Caroline Odersjö

Efter en skön sommar har Psykologiskt fika haft sitt första möte. På mötet kunde vi glatt konstatera att vi redan har både september- och oktoberföreläsningarna bokade. Vi tänker inte avslöja dem riktigt än, men vad vi kan berätta är att vi fortsätter på det bejublade sex-temat hösten ut - sedan blir det andra bullar!


Bullar, ja. Är det någon som har någon fika-önskning inför hösten? I så fall kan ni fjäska för mig, Kajsa i T5, för det är jag som bakar i år.


Om du tillhör Nollan och undrar vad tusan det här med Psykologiskt fika är för något kan du hitta oss under fliken "utskott" här ovanför eller titta in och gilla vår Facebook-grupp.


/Kajsa för Psykologiskt fika

Publicerad 2011-09-07 av Kajsa Bergwall

Om tre veckor kör psykologiskt fika igång igen (27/9). Men om ni redan nu vill gå på en spännande extraföreläsning så är det är inte bara Psykologiskt fika som bjuder på kvällsföreläsningar på tisdagar en gång i månaden, utan så gör även filfaks Strimma som i år heter "Psykologi i vår tid" och hålls i HumSam-biblioteket.


Redan ikväll hålls första föreläsningen betitlad "Vad spädbarnet behöver: Trygghet och minne!" med Mikael Heimann och Anneli Frostell.


Gå gärna in och läs mer!


/Kajsa för Psykologiskt fika

Publicerad 2011-09-07 av Kajsa Bergwall

Jag hade tänkt skriva ett inlägg när vi precis kommit fram till platsen för vårt härliga sommarjobbsäventyr i Norge, men det kom lite vackert väder, jobb och damfotboll (heja Sverige!) i vägen, så nu kommer en rapport efter nästan en veckas vistelse i Hamaröy. Jag och Ellinor (termin.. snart 9)passade på att road-trippa från Linköping upp till Hamaröy via Gotland, Härnösand och Trondheim. Definitivt inte den rakaste vägen (se bild), men en härlig upplevelse. 


 


Nu är vi på plats för andra sommaren i rad och landskapet är lika vackert som vi minns det. I år har vi även lockat hit Stina (termin.. snart 9) och Frida (termin.. snart 7). Väldigt trevligt med lite extra sällskap :) Saker har ändrats lite sedan förra året. I år jobbar jag i "utetjenesten", vilket innebär att jag kör runt mycket i bil och hittar på aktiviteter med de som vi jobbar åt (idag åkte vi exempelvis till en gårdsdag på grannön och köpte våfflor). Ellinor och Frida jobbar istället inne på ett  "bosenter", men vi jobbar en del ihop och träffar samma personer. Stina jobbar som personlig assistent. Vi har träffat mycket trevliga människor här och trivs bra, men det bästa är nog naturen och vyerna. När det inte regnar (vilket det förvisso gör en del..) är man helt enkelt tvungen att ta sig ut på en tur upp på någon bergstopp (låter kanske lite klyschigt?). Jag, Ellinor och Frida har till och med signat upp oss på "ti på topp" vilket innebär att vi ska gå upp på fem toppar på en månad för att få varsin kaffekopp med fjälltopps-tryck :)


 



 


Hej hopp!


/Daniel (termin.. snart 7!)

Publicerad 2011-07-14 av Daniel Goine

Jag njuter för fullt av sommarlovet. Till skillnad från de flesta andra har jag inget sommarjobb och är därför helt ledig. Lite jobb blev det, i två veckor, men nu är jag ledig och räknar dagarna till resan. På lördag åker jag till Marocko då två av mina Malmövänner ska gifta sig och bröllopsfesten - som varar två dagar - hålls i El Jadida. Jag är lite orolig över hur jag ska klara av värmen. Jag står knappt ut när det är som varmast här och där är det runt 35 grader varmt.


Jag har alltid varit en höst och vintermänniska. Jag är den som uppskattar den långa vintern och inte hann tröttna på snön. Snön som så vackert lyser upp världen med sin glittrande egenskap och gör en lite gladare. Förutom att man kan göra snöänglar och mysa med snölyktor, så är den vacker. Jag är den som inte längtar efter sommaren, plågsamma värmen och alla insekter som smyger sig in i alla rum. Jag är den som klagar på värmen och spenderar dagarna inomhus tills det är svalt ute. Men detta året har någonting hänt. Detta året njuter jag av sommaren, solen, alla glada människor som är överallt, grilldoften som jagar en och att dagarna är så långa att man hinner med en massa saker. Självklart är dagarna som bäst när det är lite svalare men jag står även ut med den värsta värmen vilket är helt nytt för mig.


Hittills har jag inte bada, men jag har promenerat hem från jobb, läst bok utomhus, ätit en massa glass, åkt karusell på Folket park, övernattat i skogen med ett gäng vänner, grillat, varit på utflykt, sett Hovdala slott, promenerat på Bo01 och shoppat sommarklänningar. Har upplevt en fantastisk sommar helt enkelt.


Så vad är jag nu? Inte en höst och vintermänniska längre?


Jag tror att jag har blivit en året-om-människa! Hur praktiskt är inte det?


Så.. vad har ni gjort i sommar?


 


//Sawen T4

Publicerad 2011-07-06 av Sawen Shwan

Efter Sawens uppmuntran till fler blogginlägg tänker jag nu försöka skriva ett inlägg som varken handlar om dödsolyckor eller mina egna tvångssyndrom. I mitt tredje inlägg tänkte jag istället anta utmaningen att skriva ett sådant lättsamt inlägg som möjligt. Och det mina människor är inte bland det lättaste man kan göra när man spenderat dagen med att först vårda demenssjuka för andra dagen i sitt liv - många intryck som inte kan ta sig i uttryck- och sedan sitta och skrattdiskutera livet med en finklok vän i flera timmar, beläget i en kyrka där både akustik och mystik förhöjer stämningen.

Men, jag ska ge det ett försök: Vädret i Nyköping är ruskigt fint och alla borde, utan att lägga alltför mycket tankeverksamhet på det just nu, gå in och gilla Ung&Dum på facebook och kika in deras hemsida. Ung&Dum är ett projekt drivet av Rädda Barnens Ungdomsförbund, SVEA - Sveriges Elevråd och Centrum mot Rasism som bland annat verkar för att förändra vuxnas syn på barn och unga och ifrågasätter den enda maktordningen som ständigt försvaras i samhället - åldersmaktsordningen. 



Nej ignorera det där justnuet, berika er med detta perspektiv nu eller stötta det om ni redan känner att ni är berikade!


Frida i Fadderiet Freud.

... Och berätta det gärna vidare!

Foto: Ung&Dum 

Publicerad 2011-06-29 av Frida Andersson

I dag när vi fick sommarledigt slog det mig hur mycket PBL krupit under skinnet på mig. Jag har under det år jag har gått på Psykologprogrammet sett det komma smygande. Men nyfikenheten och viljan att kunna allting tar nu över alla dygnets tjugofyra timmar. Jag håller nattlig mummelmonolog inför pojkvännen om olika perspektiv på läggningsmetoder för barn, jag måste pausa filmer för att reflektera, dra slutsatser och situationsöversätta diverse företeelser mellan filmen och mitt och andras liv - och helst skriva ner det, jag tvingas anstränga mig för att inte gå igenom alla flyttkartonger under flytten för att leta upp anteckningar från en föreläsning för flera månader sedan för att få reda på vad något kallades, jag drunknar i tankar om meta-meta-meta - jag tänker på att jag tänker och det tänker jag på och även det funderar jag över.. Och besattheten av kunskap och förståelse begränsas inte till psykologi. Jag vill kunna allting. I natt var jag tvungen att starta upp datorn för att googla på hur lång en fotbollsplan är. Det kan ju vara viktigt att veta, tänkte jag. Min vetgirighet går så långt att jag ibland blir småfrustrerad över att jag inte har fått prova på att dö, även om jag nästa sekund inser att om jag dog, skulle jag aldrig få känna den ljuva känslan av att bli upplyst av någon mer världsomvälvande kunskap (nej okej, nu gick det lite för långt). Hur normalt eller avvikande det här är i förhållande till andra studenter vet inte jag. Men Google är min bästa vän och Scopus är min idol. De lugnar min veta-mer-ångest och ger mig verktyg att kompensera för min ringa ålder och min bristande kunskapsbank för att en dag kunna bli en någorlunda bra psykolog. Tänket som PBL bidragit till att jag har fått lär nog aldrig försvinna och jag lär aldrig bli fri. Eller, är det det jag är? Att min kunskapslängtan gör att jag aldrig känner mig inspärrad?

Hur det än är så är det nog av denna text att döma trots allt dags för ledighet. Och med eller utan PBL-tänk önskar jag er en oslagbar sommar!

Frida i Fadderiet Freud. 

Publicerad 2011-06-08 av Frida Andersson

BUP och PsyKO åkte på fredagen ut på äventyr, för att nästa dag återvända som PsyKO 11/12 och pateter. Skiftet har ägt rum! Det blev bland annat, lekar, nattbad och bastu i en idyllisk miljö vid vattnet. Vid tolvslaget blev de nya titlarna officiella, vilket naturligtvis firades med pompa och ståt. 


Självklart gycklade vi för våra nya pateter, låten gick så här.


 


Skifte (Tvivel – Lars Winnerbäck)


Snart är du fri och kan ta allting för givet, 


du kommer skratta åt livet, 


du har längtat till skiftet, precis som jag. 


 


Det var fulvin och hattar som tappats, 


vad kan ha fattats? 


Du vet kanske svaret, det gör ej jag. 


Ni är som personifierade 90-tal, 


och festen den blev mer än bra. 


 


Det här året har gett dåliga vanor, 


dags för nya planer, 


med frihet i blicken, inte som vi. 


 


Nu står tiden för ändring så nära inpå, 


och snart är det dags för hejdå. 


 


Det kallas skifte,


ni har varit med om det förr. 


Nu är det ombytta roller, 


PsyKO står framför vår dörr. 


 


Och vi ser hur ni tänker på nått,


alla minnen ni fått, nu är det vår tur. 


Kanske snart med distans, 


men en bra känsla någonstans, 


Nu super vi till eller hur? 


 


Vi vill rikta ett stort tack till PsyKO 10/11 för att ni förgyllt vårt psykologprogram med festerna ni ordnat och med era fantastiska gyckel.  Vi är nu ivriga och glada över att få fortsätta det uppdrag ni skött så exemplariskt, så att psykologstudenterna även i framtiden ska få möjligheten att inte alltför sällan glömma PsycINFO och släppa loss. 


 


Kramar från ert nya PsyKO!


Ninna Abrahamsson, t2.

Publicerad 2011-05-22 av Ninna Abrahamsson

Det är en besynnerligt fantastisk känsla när det man mestadels spenderar sin tid med kommer till en direkt nytta. Att man bara efter några månader av studier redan genomsyras av en sådan total psykologighet. Idag var jag med om en krissituation. Eller, jag är med om en krissituation just nu. Jag kan inte säga att jag har teoretiska kunskaper om människors agerande i krissituationer. Inte heller har jag varit med om särskilt många själv. Men ikväll har jag fått ett smakprov. De flesta bara stirrar. Vissa gråter, andra väntar med att gråta för att de vet att om de väl börjar, då kan de inte sluta. Somliga vill fortsätta som vanligt och försäkra sig om att omgivningen gör detsamma. Andra ser på TV. En del pratar, undrar, ältar och säger till slut "Men det är ju ingen idé att ta ut någonting i förskott, vi vet ju inte ännu". Vissa vill vara tysta, andra vill skrika. Det finns antagligen lika många kombinationer av reaktioner som det finns individer och situationer. Idag kände jag mig verkligen som en psykolog soon to be. Problemlösande, omhändertagande och ganska tyst var min situationsreaktion. Det jobbiga blev när antal problem jag kunde påverka reducerats till noll. När jag ringt telefonsamtalen, sagt de välvalda orden i ett virrvarr av bortdomning i kropp och medvetande, då var det slut. "Jaha, då var det bara jag kvar då..?", tänkte jag. Inte så viktigt. För i detta sammanhang hör jag verkligen hemma i periferin. Så bortsett från obekvämheten med att inte kunna lösa något mer problem fastslog jag istället hur jag faktiskt ändå trivs med denna situation. Hur fruktansvärd den än är. Jag vill hjälpa. Göra skillnad. Ja, föreställ er alla möjliga klichéer. Det är därför jag älskar att gå på psykologprogrammet.




Frida, t2.
Fadderiet Freud. 


 


 


(Skrivet en fredagkväll av kaos.
Förlåt för att mitt första blogginlägg blev så tungt.)

Vila i frid, kära du.

Publicerad 2011-05-21 av Frida Andersson

Jag (Daniel) blev så nyfiken på den nya bloggen så jag tar mig helt sonika friheten att skriva ett inlägg för P2P:s räkning. Egentligen är det framförallt en grej jag vill berätta om: Nu finns det en massa nya P2P-föreläsningar uppe på vår filmsida. Undertecknad har tagit god tid på sig att redigera föreläsningarna (dvs gjort annat och haft en gnutta dåligt samvete över att inte ha fått tummen ur), men har nu glädjen att presentera tre nya tillskott till filmarkivet: Johan Erikssons ACT-föreläsning från förra året, Kesos knarkföreläsning och min egen föreläsning om musikpsykologi. Klicka på länkarna eller gå in i vårt filmarkiv och surfa runt!


 


För övrigt kan jag skvallra om att det snart är dags för terminens sista P2P, den här gången med Alexandra Söderström som berättar om sin praktikperiod. Boka in den 30/5 kl 10-12 så kommer vi ut med mer info senare!


 


That's it, då har jag prövat den här kommunikationsformen också. Hoppas att bloggen ska få fler inlägg än Ola Lindholms :)


 


Hejdå!


 


/P2P-crew genom Daniel

Publicerad 2011-05-12 av Daniel Goine